Redan på torsdagen berättade han för mig att han hade något att prata med mig om. Och det var inget glatt. Kände nästan på mig direkt att något var grovt fel. Kände nog också på mig att det skulle ta slut. Man kan ju känna sånt på sig, och believe me, i did. Kände redan på onsdagen att något var fel men eftersom det var min födelsedag, min 18 års dag så ville jag inte göra något som skulle förstöra den.
Han ville absolut inte ta det på torsdagen så under ett helt dygn, till fredagen, plågades jag och var rädd över vad som skulle sägas. Det var ren tortyr. Vet inte hur mycket jag grät den dagen. Han ville inte ens säga vad det handla om. FYFAN, säger jag bara, vad dåligt jag mådde. Gråten satt i halsen, den äckliga klumpen i magen.
Torsdag kväll kom och jag grät mig till sömns. Fredagen kom, jag mådde skit. Vakna runt sju. Han hörde inte av sig. Gick hela dagen i skolan. Han hörde inte av sig. Mådde ännu mer skit över att han inte hörde av sig. Det blev kväll och min mobil vibrerade. Jag fick ett sms från honom. (fegt? JA!) Det stod något i stil med att han inte visste vad han kände och det kändes inte som ett förhållande han ville vara i och därför tyckte han att det var bättre att vi gick skilda vägar. Han skrev också att om jag ville, så kunde han ringa senare och prata med mig, men just då hade han inte tid för han hade annat för sig. Riktig dålig stil. Han kunde åtminstone ha ringt och sagt det. (Han bor 18 mil bort så det hade varit svårt att åka hit).
Kommer inte ihåg så mycket mer än att jag ramla ihop på golvet och skaka så mycket jag grät.
Han ringde senare och vi prata. Vet inte hur många gånger jag bröt ihop under det samtalet.
Nu, nästan en vecka senare, vet jag inte hur jag mår. Jag har slutat gråta. Har världens bästa vänner som finns där för mig och som sparkar mig i röven och säger att han inte var värd det!
De låter mig vara ledsen på mitt sätt, stöttar och lyssnar på mig när jag behöver prata.
Nu orkar jag inte skriva mer. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar